Bakslag Utmattning
Så var vi här igen. Matt i hela kroppen. En akut trötthet där jag bara måste sätta mig ner, på en gång. Sjukdomskänsla. Svider i halsen, värker i kroppen. Jag har slutat ta tempen vid det här laget för jag vet att det inte är feber, även om det känns
så.
Det är idag två år sedan jag insjuknade för första gången i min utmattningsdepression och även fast dessa bakslag inte kommer lika ofta längre är de fortfarande minst lika skrämmande varje gång. Jag börjar genast tänka tillbaka på hur det var när jag
först blev sjuk. Hur jag bara låg på soffan under ett täcke hela dagarna och sov. Att plocka ur diskmaskinen var knappt genomförbart. Rädslan att hamna där igen är enorm.
Det är så svårt att hitta en bra balans. Det känns som att jag lever mitt liv genom att lägga ett otroligt krångligt pussel, försöker se vilka bitar som funkar och inte. Vad ger energi? Vad tar energi? När kan jag pusha mig själv lite och när måste jag
backa? Det är så svårt. Men jag försöker.
Bakslaget den här gången kommer inte som en chock precis. Jag har nyligen pushat kroppen lite mer än vanligt genom att träna mer än jag brukar. Jag har, som vanligt, varit själv med barnen under en ganska lång tid. Det sliter. Barnen har dessutom haft
en period nyligen där de varit ganska missnöjda, ledsna och gnälliga om man får säga så. Att aldrig få sitta ner längre än två minuter i sträck för att man konstant behöver serva sin tre åring eller se till så att ens 9 månaders bebis inte äter gruset
från entrén tar på krafterna. Tror sista spiken i kistan var när jag natten till igår inte kunde sova särskilt bra. Så nu är vi här igen.
Jag har tagit ut mitt täcke på vardagsrumsgolvet, gett Tedde paddan och låter Lova röja runt på golvet omkring oss medan jag försöker samla kraft. Ikväll har jag planerat en AW med mina kollegor och det vill jag verkligen inte missa. Så jag hoppas att
jag känner mig piggare snart. Ibland går det snabbt över, ibland håller det i sig ett par dagar. Vi får väl se vilken variant det blev denna gång. Räknar timmarna till Niclas kommer hem. Bara tre kvar nu. Håll ut Linda, håll ut.
Kärlek,
L