Otillräcklig mamma
Det här med att känna sig så förbaskat otillräcklig som mamma hela tiden. Ända sedan min son föddes har jag på olika sätt upplevt känslor av att vara otillräcklig. När det bara var han och när han var mindre handlade det mycket om att jag borde göra mer. Jag borde leka mer. Jag borde laga mer mat till honom. Jag borde vara mer närvarande. Jag borde inte ha så långa dagar på förskolan. Listan kunde göras lång. Ingenting kändes tillräckligt. För jag älskar ju mitt barn och vill göra allt för honom. Det tar emot i mamma hjärtat när man inser att man inte kan göra allt.
Känslan av att inte räcka till förstärktes dock ännu mer när min dotter föddes och Tedde blev storebror. Och den känslan sitter fortfarande i, så här 9 månader senare. Jag kämpar varje dag med att intala mig själv om att jag är tillräcklig och att jag gör tillräckligt. Jag gör ju mitt bästa (utifrån de förutsättningar jag har) varje dag för att vara en så närvarande, engagerad och kärleksfull mamma som möjligt åt båda mina barn. Men ändå känns det aldrig tillräckligt.
Dessa känslor är extra påtagliga just nu eftersom Lova nyligen gått igenom den klassiska separationsfasen och varit extremt klängig på mig. Hon har, precis som de flesta bebisar runt den här åldern, varit som ett plåster på mig, krävt min uppmärksamhet alla hennes vakna timmar och varit allmänt missnöjd. På det så har hon dessutom lärt sig att ställa sig upp och att klättra. Dessutom ska precis allt in i munnen. Så det är ett heltids jobb bara att se till så hon inte gör sig illa eller sätter i halsen. Allt detta har helt naturligt lett till att jag kunnat ge mindre uppmärksamhet mot Tedde den sista tiden. Jag har helt enkelt inte kunnat ge honom den tiden som jag normalt sett brukar kunna göra. Och det märks på honom. Han skriker, är sur, ledsen och kräver min uppmärksamhet hela tiden. Såklart. Jag förstår honom fullt ut, det måste vara super tufft för honom att behöva klara sig mer själv helt plötsligt och det är klart han skulle vilja ha min fulla uppmärksamhet hela tiden. Det är helt naturligt att han reagerar. Precis som jag reagerar på situationen genom att bli trött, irriterad och less. Jag får bara sånt otroligt dåligt samvete när jag märker att Tedde får en sån här reaktion. Jag vill ju ge honom allt och jag vill att alla hans dagar ska vara fantastiska. Jag vill att han ska känna sig sedd, älskad och hörd varje dag. Så i såna här perioder, när lek, prat och bokläsning bytts ut mot skärmtid och ännu mer skärmtid är mitt dåliga samvete ständigt närvarande. Jag har konstant en liten röst i bakhuvudet som påpekar, tjatar, kritiserar mig och allt som jag gör "fel" eller inte tillräckligt bra.
Jag har inget svar på hur man ska känna sig tillräcklig som mamma. Jag har ingen som helst aning om det ens är möjligt. Det jag försöker tänka på är att det viktigaste är att vi alla mår bra. Om barnen är hela, mätta och fått höra åtminstone ett "jag älskar dig" och en kram godnatt vid slutet av dagen, så är det tillräckligt. Det är det jag försöker intala mig själv i alla fall.
Trots att vissa dagar är otroligt tuffa och det känns som att jag inte orkar en dag till så är dem och den kärlek de skapar i mitt liv värt precis allt.